Vågsurf norr om polcirkeln med California
Arktisk Aloha
Vågsurfa norr om polcirkeln – på vintern? Vi styrde nya Volkswagen California till en av världens nordligaste surfspots för ett arktiskt äventyr, och för att testa om det verkligen går att campa på vintern med en California.
Ur Transportmagasinet 2 2017 | text: Richard Sjösten | foto: Richard Sjösten, Bingo Rimér, Achim Hartmann
Unstad är en ödslig strand som ligger inklämd mellan två jätteklippor längst ut på den dramatiska kustlinjen på Lofoten. Rakt österut finner vi svenska Riksgränsen vilket betyder att vi befinner oss en bra bit norr om polcirkeln, mitt i smällkalla vintern. Det är mörkt när vi anländer, men bruset avslöjar att vi inte är långt från havet.
– Det är alltså här vi ska surfa? säger Bingo, som är min reskamrat.
Knappt hinner jag svara innan det knackar på sidorutan. Utanför står en kvinna som på hälften engelska och hälften norska säger till oss att ta på oss alla kläder vi har, och sedan gå ner till stranden.
– Ehh, ok? Innan vi hinner fråga något mer har hon försvunnit iväg i mörkret.
»Det är verkligen något magiskt med norrsken.«
Utrustade med pannlampor och med mössor långt nerdragna över öronen gör vi som vi blivit tillsagda, vi går ner mot stranden. Där nere möts vi av något som vi knappast tror våra ögon när vi ser det. En grillfest!
Med snödrivorna som någon typ av bardisk bjuds det på en välfylld grillbuffé, uppdukade små träbord och bänkar med filtar. Mitt i allt en riktigt stor strandbrasa. Overkligt. Sittandes där mumsande på grillat kött och norsk lapskojs infinner sig något ännu märkligare: En Bali- och Hawaiikänsla, trots att det snöar lätt och att vi i handen har varsin termosmugg med varm glühwein – och inte någon paraplydrink med is.
Kvinnan som bjudit in visar sig vara Marion Frantzen, som äger och driver Unstads camping och surfskola. Ja, du läste rätt – surfskola! 1963 var Marions pappa Thor Frantzen och hans kompis Hans Egil Krane unga sjömän och nyligen hemkomna från Sydney där de testat på vågsurfing för första gången. Hemma på Lofoten tillverkade Thor och Hans egna surfbrädor, efter bilder på Beach Boys skivomslag “Surfin’ Safari” som enda mall för hur brädorna skulle se ut. Sedan dess har det surfats av och an på stranden i Unstad. Numera är det full fart året runt.
Där sitter vi alltså på stranden i skenet från elden och tittar ut över havet mot Grönland och den lilla ön Jan Mayen som närmsta landmassa. Sakta avtar snöandet, och plötsligt tunnas molntäcket ut, och himlen bakom färgas vackert grön.
»Varmt och hemtrevligt trots att vi befinner oss norr om polcirkeln, mitt i vintern.«
Nästa morgon är det kallt och grått. Att hoppa i plurret känns extremt avlägset, och vår entusiasm om vågsurf har dämpats en smula jämfört med gårdagskvällens jubel. Men väluppfostrade som vi är gäller det att göra som man sagt även om det tar emot, så vi knallar iväg i snön till surfhuset. Vår surfinstruktör är dock inte alls speciellt positiv. Zoë är fransyska, och hon har väldigt tydligt inte vaknat på rätt sida.
– No, säger hon med eftertryck. Snabbt gör hon klart att det inte blir något surfande. Vågorna är för höga, och för svåra. Tidvattnet gör att vågorna bryter nära stranden. Här någonstans känner vi att vi måste i alla fall prova.
– Dangerous, säger Zoë.
I ett sånt här läge är det bra att ha med en människa som Bingo Rimér. Han tar liksom inte ett nej som svar. Tjugo minuter senare är vi på väg ner mot stranden i 6 mm tjocka våtdräkter med tillhörande handskar och skor. Och stora fodrade rockar för att hålla värmen. Zoë kommer efter med en rostig pickup, med surfbrädor på flaket. Fortfarande med bister uppsyn.
– You are on your own, säger Zoë när hon ger oss varsin bräda.
Det är 5 grader plus i vattnet. Tacka Golfströmmen för det. På sommaren är det 7,5 grader så skillnaden är inte stor. Konstigt nog är det inte kallt när jag kliver rakt ut i vattnet. Eller också är det någon typ av bortträngning i allvarets stund. Mina vågsurf-erfarenheter är begränsade till några veckor. För 15 år sedan. Timing är allt, det minns jag.
Bara att ta sig ut genom vågorna kräver timing. I 1,5–2 meters vågor är det på riktigt. “Tajmar” man fel åker man 20 meter åt fel håll – under vattnet! Kraften och vikten i vågen är brutal. Känslan är väl att likna med att först få ett ton vatten över sig, och sedan snurra runt i en tvättmaskin med centrifug. Jag lyckas dock ta mig ut förbi där vågorna bryter, och kan sedan vila en aning guppandes på brädan. Det börjar snöa lätt. Runt omkring mig ser jag fem-sex surfare, och det helknasiga i situationen slår mig än en gång. Snö, is och surfare i samma mening. Det är något overkligt. Jag mäktar med två försök att komma upp innan jag hamnar i “tvättmaskinen” och lyckas svälja en väldigt massa saltvatten. Med mina sista krafter tar jag mig upp och lägger mig på stranden. Totalt utmattad. Jag börjar förstå varför Zoë avrådde oss.
»Känslan är väl att likna med att få ett ton vatten över sig och att sedan hamna i en centrifug.«
Surfa är frustrerande svårt, och så fysiskt krävande. Men underbart när det lirar.
Tom Carroll, världsmästare tre gånger om och rankad som en av världens bästa surfare någonsin – hejar glatt i duschen efteråt, och jag inser att han nog sett mina tragiska försök bland vågorna tidigare.
– Wonderful, but different, säger Tom om Unstad. Tom är australiensare och en legend i surfvärlden. Han är på besök för att testa vågorna norr om polcirkeln. Först efteråt inser jag vilken dignitet vi mött. Det är ungefär som att möta en pratglad Zlatan om man är fotbollsnörd, eller att småprata lite med Alain Prost om man gillar racing.
Lofoten är makalöst vackert. Helt otroligt vackert faktiskt. Och Unstad är ett lika vackert som overkligt ställe. Surfa på vintern? Ja, varför inte.
»För en tid sedan utsågs Lofoten till världens vackraste ögrupp.«
