Viggen och Volkswagen LT31, specialanpassad för Flygvapnet.
Viggen och Volkswagen LT31, specialanpassad för Flygvapnet.
Viggen och Volkswagen LT31, specialanpassad för Flygvapnet.

En vigg för fred i kalla kriget

Vi tar oss tillbaka till en tid då öst och väst låg i ständig beredskap att anfalla eller anfallas. Supermakternas kalla krig mellan femtiotalet och nittiotalet påverkade en hel värld och inte minst Sverige som på grund av sitt geografiska läge hamnade mitt i skottlinjen. Stridsplanet Viggen var Sveriges sätt att säga hit men inte längre, och dess vapendragare på marken – det var en specialutrustad Folkabuss!

Ur Transportmagasinet nummer 3-2018  |  text: Richard Sjösten  |  foto: Peter Gunnars

Viggen servas av en Folkabuss

Flygplanets nos niger en aning när jag sätter foten på bromsen. Flygfältets jämna och breda asfalt breder ut sig framför mig och jag tar ett djupt andetag. Med vänsterhanden för jag gasreglaget framåt till full gas, och tar samtidigt foten från bromsen. Sedan full efterbränningskammare. Vrålet är öronbedövande och flygplanet börjar accelerera kraftigt. Efter bara 400 meter lättar framhjulet från asfalten, och allting blir blått. Blå himmel med små, små lätta moln fyller hela mitt synfält genom cockpitrutan framför mig. Med vänsterhanden håller jag hårt i gasreglaget, och med höger hand ett nästan krampaktigt grepp om styrspaken för att hålla en stadig kurs. Tungan rätt i mun och med blicken på kompass och höjdmätare.

– Stig högre, och fortsätt med EBK (efterförbränningskammaren) zon 3.

Instruktionerna är tydliga och det märks att det inte är första gången majoren bakom mig ger order, för även om det här bara är en flygsimulator så är den otroligt verklighetsnära. Bakom spakarna, inklämd i en riktig Viggen- cockpit, kopplad till en avancerad simulator med en 180 graders välvd 35 kvadratmeter stor skärm där sex projektorer skapar en gigantisk bild, blir upplevelsen minst sagt intensiv.

FARA

Det är faktiskt så verklighetstroget att mina ben skakar när jag fäller in landningsställen strax efter start. Men också för att jag vill göra så bra ifrån mig som det bara går. Jag flyger under överinseende av en officer som jobbat hela sitt yrkesverksamma liv inom Flygvapnet. För honom är simulatorn ingen lekstuga, det här är allvar. Eller åtminstone får jag det intrycket.

Visserligen är det 20 år sedan F15 här i Söderhamn lades ner, men flyg- och inte minst Viggen-arvet lever starkt. Idag återstår endast en bråkdel av de Viggen som tidigare varit stationerade här (jag räknar till fyra och en halv). I en del av flottiljens gamla lokaler drivs numer ett Flygmuseum, och förutom att det här finns flygplan, utrustning och modeller, finns det också den Viggensimulator som jag nu sitter i - med en tvättäkta flygofficer gastandes bakom mig. Simulatorn simulerar hur det är att flyga ett AJS37 Viggen, kanske det mest legendariska jaktplanet från svenska Saab.

Viggen och Volkswagen LT31, specialanpassad för Flygvapnet.

När Viggen sattes i Flygvapnets tjänst i början på sjuttiotalet var det en svensk spjutspets som flög rakt in i centrum av det kalla kriget. Ett kallt krig som då pågått under tjugo år och sedan fortsatte en bit in på 90-talet, i alltså närmare femtio år! Det här var en tid då ett ständigt krigshot låg som ett mörkt moln över både öst och väst. Med den bakgrunden är det lätt att förstå den upprustning som skedde i vårt land under den här tiden. Det satsades enorma summor och kraft på att göra vårt avlånga land svårintagligt för fientligt makt.

Vi byggde värn, skyddsrum, bergrum, tunnlar och förråd och anläggningar, och vi tränade krig och katastrof. Och, framför allt byggde vi några av världens bästa jaktflygplan - redan då! År 1967 visades Saab AJ37 för första gången publikt. Kantigt, vasst och kraftfullt är en bra beskrivning av utseende. Maskulint och helt utan några inställsamma linjer kan man också säga, som en käftsmäll liksom. Viggen var namnet. Och vilket flygplan det visade sig vara.

 

»Sverige var bäst i världen på att vara rustat för krig.«

Planet utvecklades enkom för det svenska flygvapnets taktik, och den skiljde sig avsevärt mot andra länders. Viggen har alltså lite speciella egenskaper, den kunde till exempel starta och landa på extremt korta sträckor tack vare den stora motorn och möjligheten att reversera (att vända jetstrålen framåt) vid landning. Försvarsmakten hade insett efter ingående studier att konventionella fasta flygbaser lätt skulle slås ut vid ett anfall i händelse av krig.

Därför utvecklades ett koncept där varje flygbas hade flera korta landningsbanor utspridda över en större yta. I närheten av dessa kortbanor fanns också reservbanor, som oftast var vanliga breddade landsvägar. Du vet de där omotiverat breda och raka vägsnuttarna som dyker upp här och där längs Sveriges vägnät?

Runt dessa vägbaser byggdes sedan gömda kommunikationscentraler där flygledning och kommunikation skulle kunna ske under attack. Några flottiljer hade dessutom bergrumshangarer där flygplanen stod startklara, 40 meter under marken. Vi pratar rena rama James Bond-takter… Faktum är att Sverige under den här tiden var det bäst förbereda landet i världen på ett krig.

– Slå av på gasen och vänd hundraåttio grader och se till att inte tappa höjd, beordrar plötsligt instruktören barskt, på klassiskt manér.

 

Jag vågar inte göra annat än som han säger och efter att ha fått till en hyfsad sväng ser jag flygflottiljen F15 i Söderhamn strax framför oss. Jag får en idé.

– Jag måste bara göra en grej, säger jag. En “fly-by”. Du vet som i Top Gun?

– En vadå? fortsätter majoren.

– En lågflygning över flygledartornet, säger jag som att det vore världens mest naturliga sak.

Men jag hör på tonläget hos honom att det inte alls är något man gör.

– Nej, det tycker jag inte. Fortsätt nu på 270 grader i stället.

Men jag kan så klart inte låta bli, och den klassiska filmrepliken “Sorry Goose, it´s time to bust the tower” tillsammans med “Top Gun Anthem” ringer i mina öron när jag passerar flygledartornet på knappa 30 meters höjd med full efterbrännkammare.

– Yihaa, ropar jag.

Inte majoren - och direkt blir det som en annan stämning i rummet.

Viggen i luften och servicebussen Volkswagen LT31 på marken, specialanpassad för Flygvapnet.
»Ett plan på marken gör ju ingen nytta.«

Under 80-talet (och stora delar av kalla kriget) var Sveriges alla stridsplan utspridda på inte mindre än 18 flygflottiljer. Från Kiruna i norr till Ystad i söder - och till dessa hörde dessutom 70 mindre krigsflygbaser. Krigsflygbaserna hade i sin tur tillsammans nästan 300 stycken reservflygfält. Det fanns alltså plats för många flygplan, vilket behövdes. Sverige var under den här tiden nämligen världens fjärde största flygvapennation – med över 1 000 stridsflygplan! Jämfört med idag så har Sverige ett 90-tal stridsflygplan, varav omkring 40 procent av dem är startklara omgående. Alla dessa 1 000 flygplan flyttades runt hela tiden efter ett hemligt schema. En främmande makt med fientliga intentioner skulle alltså inte bara kunna fotografera flygflottiljerna och sedan komma tillbaka och bomba bort flygplanen och flygfälten.

Nej, det skulle vara omöjligt att veta var planen var placerade, och meningen med alla dessa små flygfält och breddade landsvägar var att man i alla tänkbara situationer skulle lyckas få upp flygplanen i luften för att bekämpa en attack. Det här var något som var helt avgörande för ett effektivt flygvapen resonerade man. Ett plan på marken gör ju ingen nytta.

Volkswagen LT31 1989

Volkswagen LT31 1989

Motor:  2,4-liters längsmonterad  6 cylindrig motor. En förgasare. Max effekt 90 hk.

Topphastighet:  125 km/h

Längd/Bredd/Höjd/Vikt: 3,95/2,05/2,70/2100kg

Pris (SEK):  ingen uppgift