Passering av första toppen i ultraloppet. Foto: Poppis Suomela
Passering av första toppen i ultraloppet. Foto: Poppis Suomela
Passering av första toppen i ultraloppet. Foto: Poppis Suomela

Ultralöpning i Yllesjärvi:
Mot solen

Efter att ha färdats genom ett somrigt Sverige i en bättre begagnad gasdriven Caddy var vi nästan framme. Nu började snart den riktiga resan. 134 kilometer till fots...

Text: Jacob Zocherman & foto: Jacob Zocherman, Poppis Suomela, Guillem Casanova, Aapo Laiho, Alexander Kuznetsov

BENEN KRAMPADE. Den heta sommarvärmen dränerade det som fanns kvar av musklerna och den tidigare så starka viljan. Trots att det var natt rann svetten och borta på himlavalvet lyste fortfarande solen. Omringad av oändliga vidder var tystnaden överväldigande. Jag var fångad i en evighet utan att ens märka det. Hjärtat pumpade. Likt den jagade kaninens. Slag för slag. Steg för steg.

Jag var bekant med känslan av total utmattning sedan tidigare. Som varje gång under ett långlopp undrade jag varför jag tog mig an det, varför jag inte bara stannade hemma, höll käften och levde mer friktionsfritt i förhållandet till mig själv. Tankarna som passerade på väg uppför berget var inte främmande:

– Jag är en jävla idiot.

VI HADE GETT oss av en vecka tidigare. Färdats genom ett Sverige i tropisk sommarvärme. Från Göteborg hade David och jag färdats i nordlig riktning i nästan 150 mil i min Caddy. Vi hade spenderat nätter längs en viskande kustlinje till en nästan fingervarm Östersjön under tiden vi tuffat på. I det lilla samhället Råneå några mil norr om Luleå hade vi mött upp min flickvän Anna innan vi tagit en längre paus.

– Det är så kul att ni äntligen är här, det är inte många som verkligen kommer på besök här. Annas vän välkomnade oss till sin gård vid slutet av en grusväg några mil väster om Övertorneå. 

VI FANN OSS snabbt till ro. Lata dagar passerade i hängmattan, där vi badade i den lilla älven som stilla flöt bakom huset när vi inte vilade oss i form. Framför oss, på den finska sidan av gränsen hägrade NUTS Ylläs Pallas. Ett lopp där David och Anna skulle ta sig an 30 kilometers löpning över fjällen.

Jag själv hade anmält mig till 134 kilometers-distansen. Att påstå att hybrisen frodades på den svenska sidan av gränsen hade antagligen varit samma sak som att hålla sig till den absolut sanningen. 

Ultralöpare i soluppgången i Yllesjärvi. Foto: Aapo Laiho

I LÖPNING FINNS det något som är lika skrämmande som det är vackert. Det kan liknas vid en meditation där utövaren blir en hel person när den tvingas att möta sina egna demoner. För när barriärerna fallit, när det inte längre är en resa i ett vardagligt mentalt tillstånd, utan mer en tillvaro bortom tryggheten, efter mil av monotona rörelser, då finns enbart tankarna kvar. Löpningen hade under åren blivit ett sätt för mig själv att acceptera den jag var. När jag bröt igenom mig själv, passerade smärtgränsen, då upphörde allt ont och kroppen, sinnet och tankarna färdades åt samma håll. Att komma ut hel på den där andra sidan hade blivit en av de bästa känslorna jag visste. Men samtidigt, med vetskapen om vilka mentala och fysiska hinder som skulle behöva passeras, kom även andra känslor nära inpå lopp så som rädsla och en viss portion ångest. 

Finska Lappland. Foto: Guillem Casanova

SÅ MED BLANDAT humör i en färdigprovianterad bil gav vi oss så iväg igen. Vi körde längs med Torne älv och stannade i byn Juoksengi där vi högtidligt köpte en glass som vi åt med en fot på vardera sidan om polcirkeln. Väg 99 lämnades snart bakom oss och blev till Europaväg 8 när vi körde in i Finska Lappland, mot Nationalparken Pallas som bestod av cirka 1 000 kvadratkilometers mestadels orörd vildmark.

Men det hade inte alltid varit ett område opåverkat av människan. Mot slutet av andra världskriget kämpade här finska trupper, mot 200 000 tyska soldater i vad som i dag beskrivs som Lapplands kriget. När tyskarna retirerade, använde de sig av den brända jordens taktik för att på så sätt göra det svårare för finnarna att komma ikapp. De sista tyska trupperna drevs slutligen ut från Finland i april 1945 och sedan dess har naturen fått återhämta sig under mer fredliga former. Men med den antågande natten skulle det trots det, skördas fler offer. 

UNDER EFTERMIDDAGEN ANGJORDE vi skidorten Yllesjärvi där loppet skulle ha sin början. Anna och David startade snart och försvann upp över krönet på skidbacken tillsammans med de andra deltagarna i 30-kilometers-loppet.

Inom löpning kategoriseras ett lopp längre än ett marathon som ett ultralopp. Den mest klassiska distansen inom Ultralöpning är 100 miles vilket ungefär motsvarar en sträcka på 160 kilometer. De bästa i världen springer dessa distanser på cirka 15 timmar. Under ultralopp finns oftast servicestationer längs med vägen och vid varje station måste löparen passera före en på förhand utsatt tid för att få fortsätta. Klarar man inte tiden får man inte springa vidare.

Starten för NUTS Ylläs Pallas 134 kilometer, var planerad till kvällen. Adrenalinet pumpade inombords. Jag försökte vila i skuggan av bilen på ett liggunderlag. Men tankarna snurrade alldeles för fort så jag gav upp. I stället vankade jag av och an, väntade och drack kopiösa mängder kaffe. Solen stod högt. Temperaturen närmade sig 30 grader.