Passering av första toppen i ultraloppet. Foto: Poppis Suomela
Passering av första toppen i ultraloppet. Foto: Poppis Suomela
Passering av första toppen i ultraloppet. Foto: Poppis Suomela

Ultralöpning i Yllesjärvi:
Mot solen

Efter att ha färdats genom ett somrigt Sverige i en bättre begagnad gasdriven Caddy var vi nästan framme. Nu började snart den riktiga resan. 134 kilometer till fots...

Text: Jacob Zocherman & foto: Jacob Zocherman, Poppis Suomela, Guillem Casanova, Aapo Laiho, Alexander Kuznetsov

BENEN KRAMPADE. Den heta sommarvärmen dränerade det som fanns kvar av musklerna och den tidigare så starka viljan. Trots att det var natt rann svetten och borta på himlavalvet lyste fortfarande solen. Omringad av oändliga vidder var tystnaden överväldigande. Jag var fångad i en evighet utan att ens märka det. Hjärtat pumpade. Likt den jagade kaninens. Slag för slag. Steg för steg.

Jag var bekant med känslan av total utmattning sedan tidigare. Som varje gång under ett långlopp undrade jag varför jag tog mig an det, varför jag inte bara stannade hemma, höll käften och levde mer friktionsfritt i förhållandet till mig själv. Tankarna som passerade på väg uppför berget var inte främmande:

– Jag är en jävla idiot.

VI HADE GETT oss av en vecka tidigare. Färdats genom ett Sverige i tropisk sommarvärme. Från Göteborg hade David och jag färdats i nordlig riktning i nästan 150 mil i min Caddy. Vi hade spenderat nätter längs en viskande kustlinje till en nästan fingervarm Östersjön under tiden vi tuffat på. I det lilla samhället Råneå några mil norr om Luleå hade vi mött upp min flickvän Anna innan vi tagit en längre paus.

– Det är så kul att ni äntligen är här, det är inte många som verkligen kommer på besök här. Annas vän välkomnade oss till sin gård vid slutet av en grusväg några mil väster om Övertorneå. 

VI FANN OSS snabbt till ro. Lata dagar passerade i hängmattan, där vi badade i den lilla älven som stilla flöt bakom huset när vi inte vilade oss i form. Framför oss, på den finska sidan av gränsen hägrade NUTS Ylläs Pallas. Ett lopp där David och Anna skulle ta sig an 30 kilometers löpning över fjällen.

Jag själv hade anmält mig till 134 kilometers-distansen. Att påstå att hybrisen frodades på den svenska sidan av gränsen hade antagligen varit samma sak som att hålla sig till den absolut sanningen. 

Ultralöpare i soluppgången i Yllesjärvi. Foto: Aapo Laiho

I LÖPNING FINNS det något som är lika skrämmande som det är vackert. Det kan liknas vid en meditation där utövaren blir en hel person när den tvingas att möta sina egna demoner. För när barriärerna fallit, när det inte längre är en resa i ett vardagligt mentalt tillstånd, utan mer en tillvaro bortom tryggheten, efter mil av monotona rörelser, då finns enbart tankarna kvar. Löpningen hade under åren blivit ett sätt för mig själv att acceptera den jag var. När jag bröt igenom mig själv, passerade smärtgränsen, då upphörde allt ont och kroppen, sinnet och tankarna färdades åt samma håll. Att komma ut hel på den där andra sidan hade blivit en av de bästa känslorna jag visste. Men samtidigt, med vetskapen om vilka mentala och fysiska hinder som skulle behöva passeras, kom även andra känslor nära inpå lopp så som rädsla och en viss portion ångest. 

Finska Lappland. Foto: Guillem Casanova

SÅ MED BLANDAT humör i en färdigprovianterad bil gav vi oss så iväg igen. Vi körde längs med Torne älv och stannade i byn Juoksengi där vi högtidligt köpte en glass som vi åt med en fot på vardera sidan om polcirkeln. Väg 99 lämnades snart bakom oss och blev till Europaväg 8 när vi körde in i Finska Lappland, mot Nationalparken Pallas som bestod av cirka 1 000 kvadratkilometers mestadels orörd vildmark.

Men det hade inte alltid varit ett område opåverkat av människan. Mot slutet av andra världskriget kämpade här finska trupper, mot 200 000 tyska soldater i vad som i dag beskrivs som Lapplands kriget. När tyskarna retirerade, använde de sig av den brända jordens taktik för att på så sätt göra det svårare för finnarna att komma ikapp. De sista tyska trupperna drevs slutligen ut från Finland i april 1945 och sedan dess har naturen fått återhämta sig under mer fredliga former. Men med den antågande natten skulle det trots det, skördas fler offer. 

UNDER EFTERMIDDAGEN ANGJORDE vi skidorten Yllesjärvi där loppet skulle ha sin början. Anna och David startade snart och försvann upp över krönet på skidbacken tillsammans med de andra deltagarna i 30-kilometers-loppet.

Inom löpning kategoriseras ett lopp längre än ett marathon som ett ultralopp. Den mest klassiska distansen inom Ultralöpning är 100 miles vilket ungefär motsvarar en sträcka på 160 kilometer. De bästa i världen springer dessa distanser på cirka 15 timmar. Under ultralopp finns oftast servicestationer längs med vägen och vid varje station måste löparen passera före en på förhand utsatt tid för att få fortsätta. Klarar man inte tiden får man inte springa vidare.

Starten för NUTS Ylläs Pallas 134 kilometer, var planerad till kvällen. Adrenalinet pumpade inombords. Jag försökte vila i skuggan av bilen på ett liggunderlag. Men tankarna snurrade alldeles för fort så jag gav upp. I stället vankade jag av och an, väntade och drack kopiösa mängder kaffe. Solen stod högt. Temperaturen närmade sig 30 grader. 

– JAG ÄR HELT yr, ropade David.

Hans ögon var vidöppna. Pupillerna enorma. Med ett utseende av eufori och galenskap var han på väg mot målet. Vi möttes där i skogen då vi sprang åt olika håll och jag precis hade startat. Han hade knappt fått i sig någon vätska och led av saltbrist. Men han var glad och kramade om mig innan han ökade tempot och forsade fram de sista kilometerna.

Min kalkyl av loppet hade landat på en tid kring 18-20 timmar så det fanns ingen brådska för egen del. Jag lunkade på i ett långsamt tempo. Försökte ta in omgivningarna. För det handlade om att vilja vara där ute. Att inse att varje steg hade sin egen betydelse och aldrig skulle komma igen. Jag kom snart upp ovanför trädgränsen. Solen stod lägre men den värmde och skulle aldrig lämna mig. För detta var det eviga ljusets tid och plats. 

Vad innebär ultralöpning?

Lopp som mäter längre än maratondistans klassificeras som ultra-lopp. Klassiska distanser är 50 och 100 miles (men längre distanser är inte ovanliga). Tävlingar arrangeras i olika former så som etapplopp, tidslopp (där man mäter vem som springer längst på en viss tid) och klassiska “start-mål” tävlingar. Ofta finns servicestationer längs med vägen under tävlingar men ibland måste löparen vara självförsörjande. 

UNDER ULTRALOPP är det vanligt att skicka personliga tillhörigheter till stationer längs med banan.
UNDER ULTRALOPP är det vanligt att skicka personliga tillhörigheter till stationer längs med banan. 
ENERGINIVÅN når lätt bottenlösa nivåer om man inte stoppar i sig längs med banan.
ENERGINIVÅN når lätt bottenlösa nivåer om man inte stoppar i sig längs med banan. 
UPP OCH NER över de finska fjällen. Foto: Guillem Casanova
UPP OCH NER över de finska fjällen.
KÄNSLAN AV ATT ha allt för sig själv infinner sig ofta under ett ultralopp. Foto: Guillem Casanova
KÄNSLAN AV ATT ha allt för sig själv infinner sig ofta under ett ultralopp.

PÅ TOPPEN AV den tredje stigningen passerade klockan midnatt. Jag satte mig på en sten och blickade ut över nejderna. Utan att erinra mig om tid var det svårt att avgöra hur lång tid som gick. Men känslan av att vara utanför allting, eller mitt i allting var så stark att jag ryckte till när en hand lades på min axel:

– Är du ok, frågade en passerande löpare med lugn röst.

Kroppen hade gett upp. Jag var slut som artist. Trots att jag inte mäktade med att höja mig över den fysiska smärtan och de mentala tvivlen så gjorde det inte så mycket. För känslan av skönhet inombords var starkare.

– Gick det inte i dag, frågade den norske mannen.

"Solen stod lägre men den värmde och skulle aldrig lämna mig." 

Den finska kvinnan stirrade med hålögd blick ut i ingenting utan att svara. Hon blödde på knäna. Blodet hade inte riktigt torkat samtidigt som tårarna föll längs med hennes kinder. Vi satt där tillsammans. Några kilometer tidigare hade jag bestämt mig för att inte fortsätta. Trots natten så var ljuset förbannat vackert där det silades igenom de stora tallarna som omringade oss. Myggen surrade och fastnade på den svettdränkta huden. Norrmannens fru anlände någon timma senare och erbjöd oss skjuts tillbaka till platsen där vi alla hade startat. Vi åkte utan att yppa ett endaste ord. Bara radion brusade lågt i bakgrunden.

När vi åter svängde in i Yllesjärvi, var skididyllen stilla. Några renar betade vid sidan av den stängda liften. Fjället låg öde. Rovfåglar cirkulerade där upp mot den kristallblå himlen samtidigt som Anna närmade sig från grusbacken vid parkeringen där vi slagit läger. Snart skulle hon krama mig och vi skulle hålla varandra hårt.

– Jag älskar dig, skulle hon säga.

Solen hade redan då stigit högt på himlen. En ny dag skulle snart ta sin början. Det var en fantastik stund att vara människa. 

*** Resrutt: Göteborg-Stockholm-Höga kusten- Boden-Övertorneå-Kolari-Yllesjärvi-Tammerfors- Vasa-Åbo- (färja) Stockholm-Göteborg 

Volkswagen Caddy med tält i förgrunden

VOLKSWAGEN CADDY ECOFUEL

Motor: 2 liters tvärmonterad fyrcylindrig motor (gas/ bensin).

Max effekt 109 hk.

Topphastighet: 169 km/h.

Längd/bredd/vikt: 4,4/1,8/1650 kg.

CO2-utsläpp: 157 g/km blandad körning. 

Vi rekommenderar att du uppdaterar eller byter webbläsare

För att få en bättre upplevelse av vår webbplats kan du använda Chrome eller Firefox..