Vit Caravelle framför pariserhjul i Pripjat, Tjernobyl
Vit Caravelle framför pariserhjul i Pripjat, Tjernobyl
Vit Caravelle framför pariserhjul i Pripjat, Tjernobyl

30 år senare
Vi kör till Tjernobyl

I en gammal polisbuss kör vi från Sverige, genom Östeuropa och till Tjernobyl i Ukraina. Det är 30 år sedan världens allvarligaste kärnkraftsolycka inträffade – men nu vallfärdar turisterna till Europas mest ogästvänliga plats. Häng med på en sista utryckning i Luleåpolisens tidigare Caravelle Syncro!

Ur Transportmagasinet nummer 3 2016  |  text: Erik Gustafsson  |  foto: Richard Sjösten

Månader efter olyckan göts ett cementlock över den havererade reaktorn. 2017 byttes det ut mot stålhölje.
Månader efter olyckan göts ett cementlock över den havererade reaktorn. 2017 byttes det ut mot stålhölje.

DEN HÖLL NORBOTTEN  i ett järngrepp i drygt 16 år. Från att den tillverkades i Hannover 1999 har vår vita Volkswagen Caravelle 2,5 Syncro varit stationerad vid polisen i Luleå för sexton år som lagens förlängda arm innan vi köpte den osedd på auktion. Att den levt en händelserik tillvaro råder det ingen tvekan om. Bakdörrarna är söndersparkade inifrån, stötfångarna är ordentligt kantstötta och takhandtaget på passagerarplatsen är mer än rejält använt. Kanske efter de gripnas flyktförsök, nervtrillande biljakter runt korvmojen i Luleå och tuffa kamper med buset. Men det ska sägas att jakterna måste ha gått i maklig takt, för trots sin 2,5-liters bensinfemma är effekten måttliga 115 hästkrafter och med vårt taktält monterat är det redan stora luftmotståndet ännu större.

Vi har med andra ord inte direkt bråttom när vi nu rullar söderöver genom Baltikum och Polen, på väg mot Ukraina. Men med Syncro-fyrhjulsdrift, rejäla All Terrain-däck och äventyrsutrustningen packad väntar nu något lika nytt som obehagligt verkligt för oss alla tre, Richard, polis-Caravellen och undertecknad.

 

Mindre än två dygn efter att vi rullar ombord på färjan i Nynäshamn för resan över Östersjön till Lettland planerar vi att stå några hundra meter från det ökända kärnkraftverket i Tjernobyl i Ukraina. En resa på mindre än 180 mil från Stockholm.

–  PASS UPP, om 35 kilometer kommer en rondell, gastar Richard Sjösten från passagerarsätet.

Fånigt kan tyckas, men det är en berättigad varning. För sedan vi körde över gränsen till Ukraina har vägarna varit absolut spikraka utan vare sig kurvor eller korsningar. På sätt och vis en skön kontrast mot Litauens grusvägar och Polens ständiga småsamhällen utmed landsvägen. Vi tackar för den högre hastigheten här österöver, men förbannar det urusla trafikskicket. Bara några mil efter att vi passerat gränsen tvingas vi för första gången ut i dikeskanten för att inte bli påkörda, och så fortsätter det. På vägarna blandas häst och vagn och slitna Lador med vrålsnabba Audi- och BMW-suvar – tillsammans med ofantliga mängder Volkswagen-bussar! Det är onekligen kontrasternas land, det här.

»Det är en obehaglig känsla som kommer krypande, en påtaglig verklighet.«
Caravelle Syncro på väg till Tjernobyl

NÄR FJÄRDE GENERATIONENS  Volkswagen Transporter debuterade 1990 var det med en vrålmodern kaross och konstruktion samt nya motorer som den tog över från sin storsäljande föregångare. Ett nytt Europa låg för dörren och i Sverige skulle vi snart hamna i en av våra värsta lågkonjunkturer någonsin, samtidigt som vi fortfarande var i chock. En aprilmorgon bara fyra år tidigare hade nämligen mätinstrument vid Forsmarks kärnkraftverk varnat för radioaktivitet i omgivningen – men den kom inte från Sveriges kärnkraftverk. I stället var det forskare vid kärnkraftverket i Tjernobyl i dåvarande Sovjetunionen som hade experimenterat och orsakat världens värsta kärnkraftsolycka.

Natten till 26 april hade de stressat reaktor fyra som 01.26 exploderade i en härdsmälta. 31 personer dog i stort sett omedelbart samtidigt som radioaktiv materia spreds snabbt med vinden norrut. Därefter går uppgifterna isär – i dag finns rapporter som talar om allt från fyra tusen till uppemot en miljon som dött på grund av olyckan.

EFTER LANDSTIGNINGEN  i Ventspils vänder vi snabbt fronten sydöst, men på grund av visumtvång till Belarus tvingas vi hålla oss inom EU så länge vi kan och tar därför omvägen från Lettland via Litauen och in i Polen. Landsvägarna är mestadels bra, men ibland också riktigt dåliga. Till råga på allt överraskas vi av ett av sommarens värsta regnoväder som får både gator och torg att svämma över. Men det är inga problem för en luttrad Caravelle Syncro, förstås.

 

Vit Caravelle bredvid skylt i Ukraina

Två dygn och 179 mil efter att vi lämnat Nynäshamn når vi Kiev, Ukrainas huvudstad. Här är det bara två år sedan revolutionen pågick och dåvarande presidenten Viktor Janukovytj tvingades till Ryssland där han nu lever i exil. Sedan dess har lugnet åter lagt sig i staden och det tidigare överdådiga presidentpalatset med det privata zoot har blivit en allmän park. Men knappt 80 mil österut pågår fortfarande kriget mot Ryssland-understödda separatister och lika långt söderut ligger annekterade Krim.

VI LÄMNAR KIEV  tidigt morgonen därpå. Tio mil norr om huvudstaden ligger Tjernobyl och checkpoint Dytyatky som markerar gränsen till den yttre 30-kilometersradien runt den förbjudna zonen.

 

»På vägarna blandas häst och vagn med slitna lador.«

Bildtexter: 1) Bredvid pariserhjulet finns radiobilarna, övergivna och sönderfallande. 2) Gripande platser i övergivna Pripjat. Ett övergivet klassrum på en högstadieskola. 3) “Här borta låg mataffären och där låg biografen.” Guiden Mark pekar med hela handen.

36 timmar efter att reaktor fyra hade exploderat 1986 erkände Sovjetunionen olyckan och 130 000 personer evakuerades från de 96 samhällena i området. Och trots att det i dag har gått 30 år sedan härdsmältan pågår fortfarande ett intensivt arbete på området. Månader efter olyckan 1986 göts ett betonglock över den havererade reaktorn, men locket håller nu på att vittra sönder och stora mängder radioaktiv materia läcker ut från reaktorn. Därför har ett 40-tal länder gått ihop för att bygga en 108 meter hög, 250 meter lång och 32 000 ton tung stålsarkofag för 2,15 miljarder euro – som också är världens största rörliga byggnad – som i november ska rullas över reaktorn och stoppa läckaget i 100 år framöver.

BARA VETSKAPEN om att tusentals personer lever och arbetar inne på området lugnar våra tankar något, när vi står vid gränsen och väntar på godkännande från vaktposteringen. Det är en obehaglig känsla som kommer krypande, en påtaglig verklighet. Omgivningen är igenvuxen, öde och sorgligt utdömd, men lika surrealistiska är turistbussarna som passerar i skytteltrafik. Sedan Ukraina deklarerade området som en turistattraktion 2011 kommer det tiotusentals besökare årligen som med egna ögon vill se konsekvenserna av en härdsmälta och vandra runt i de övergivna städerna.

 

Till slut möter vår guide upp oss. 28-åriga Mark Baryshevsky. Den obligatoriska geigermätaren har han glömt på sitt kontorsrum, men åtminstone är papperna rätt stämplade och vakterna kan inte göra annat än att öppna bommen för oss och vår polis-Caravelle, om än motvilligt. Nu börjar det riktiga äventyret!

– Jag har jobbat här som guide i fem år, berättar Mark när vi rullar in på de öde vägarna. Han bor i staden Tjernobyl i tvåveckorsperioder tillsammans med omkring 3 000 arbetare och ber oss svänga förbi hans kontor för att hämta upp geigermätaren. Den allmänna strålningen inom 30-kilometerszonen och samhället Tjenobyl är inte värre än att man kan bo där i 14 dagar i sträck enligt reglerna, det har gjort att Tjernobyl utvecklats till ett riktigt samhälle med sjukhus, livsmedelsbutik och lägenhetskomplex. Det finns till och med ett hotell som Mark räknar med att vi ska spendera natten på, till vår stora förskräckelse.

Vy över Tjernobyl

–  VAD GÖR VI om bilen stannar, frågar jag när vi rullar fram längs de igenvuxna och öde gatorna.

– Lämnar den och tar oss ut fort, svarar Richard kort.

Om det skulle bli så illa skulle den åtminstone inte bli ensam. I skogarna och på fälten runt oss finns fordon, verktyg och till och med helikoptrar nedgrävda. Saker som använts i räddningsarbetet och blivit så svårt kontaminerade av radioaktiviteten att de ansågs omöjliga att sanera. När reaktorn exploderade blåste det nordlig vind och alla träd i den första skogsdungen norr om kärnkraftverket färgades helt röda och dog bara dagar efter smällen.

– Den kallas för röda skogen, berättar Mark och gör geigermätaren redo när vi närmar oss. Den förhållandevis låga bakgrundsstrålningen ökar snabbt och snart ekar det lika obehagliga som karaktäristiska ljudet från mätaren i bilen.

– När skogen hade dött högg man ner allt och grävde ner träden.

PÅ VÄG MOT den havererade reaktorn kör vi utmed de gamla kylvattendammarna. I dag har anslutningen till yttre vattendrag stängts av och i stället har havskatter tagit över det radioaktiva vattnet. Här tornar också reaktor fem och sex upp sig – halvfärdiga. Båda höll på att byggas när reaktor fyra exploderade och byggarbetsplatserna lämnades vind för våg. Och de rostiga byggkranarna och halvfärdiga kyltornen står kvar än i dag.

 

Slokande solrosor

– Planen var att bygga totalt tolv reaktorer här, men när fyran exploderade kunde man inte fortsätta, berättar Mark när vi kommer allt närmare den havererade reaktorn.

– Men snart efter explosionen blev det energibrist, så man startade helt enkelt upp ettan, tvåan och trean igen.

LIKA OVERKLIGT SOM det har känts att passera genom gränsposteringar, förbi vakter och genom ett utdömt område, lika bisarrt känns det att man bara år efter världens värsta kärnkraftsolycka drog igång systerreaktorerna igen – och tvingade folk att jobba vägg i vägg med en härdsmälta.

Från parkeringen utanför bygget av den nya sarkofagen har vi bara ett par hundra meter till den havererade reaktorn, men närmare kommer vi inte. Det gör däremot arbetarna som dagligen jobbar här innanför stängslen.

– Ukrainare, turkar och fransmän främst, men de får bara jobba här sex månader under sitt liv. Annars blir strålningen för hög.

EFTER PÅTRYCKNINGAR  från omvärlden och framför allt Europa stängde Ukraina till slut av den sista aktiva reaktorn i Tjernobyl 2000, men ett särskilt väl inhägnat område skvallrar om att det finns radioaktivt material kvar här.

»Skogen färgades helt röd och dog bara dagar efter smällen.«
Det var vid kärnkraft verket i Forsmark som radioaktiviteten först upptäcktes. Sovjetunionen  hade då fortfarande inte erkänt olyckan.
Det var vid kärnkraftverket i Forsmark som radioaktiviteten först upptäcktes. Sovjetunionen hade då fortfarande inte erkänt olyckan.
Kontroll vid gränsen till Tjernobyl
När vi lämnar området undersöks både vi och polis-Caravellen noggrant så att vi inte för med oss radioaktiv materia ut.
Gul geigermätare som visar radioaktivitet
Geigermätaren visar radioaktivitet.

När den nya sarkofagen rullats över och inneslutit reaktorn är planen att det gamla betonghöljet ska plockas bort och reaktorn saneras, men området runt omkring kommer att förbli obeboeligt i en oöverskådlig framtid. Ämnet uran-238 har exempelvis en halveringstid på 4,5 miljarder år och plutonium 239 har en på 24 000 år.

Trots att ingen lär kunnat missa vad som hände natten till 26 april för 30 år sedan dröjde det hela 36 timmar innan myndigheterna beordrade evakuering av området runt reaktorn. Då hade många brandmän redan dött på grund av strålningsskador och än i dag är strålningsnivåerna livsfarligt höga i sjukhusets källare – där man slängde ner brandmännens kläder, skor och hjälmar.

I PRIPJAT, då en nybyggd framtidstad med mer än 50 000 invånare, har naturen nu tagit över. De tidigare paradgatorna är numera smala skogsvägar och långt in mellan träden kan man skönja de övergivna husen. Det är en sorglig syn.

 

Varenda fönsterruta är sönderslagen, i det forna kulturhusets biograf är stolarna stulna och i en mellanstadieskola har någon till och med arrangerat en scen med gasmasker för barn. Att någon letar upp och placerar ut gasmasker som aldrig använts i evakueringen är en tanke som får det att vända sig i magen.

Att göra ett av världens katastrofområden till museum kan både vara viktigt och intressant, men att göra det till en hipp turistattraktion är inget annat än ovärdigt och respektlöst mot de 53 000 personerna som bodde i Pripyat och evakuerades ovetandes om riskerna.

GUIDEN MARK  verkar orädd för strålningen och berättar att det finns drygt 150 stycken “återvändare” boendes i zonen, men just Pripjat är tomt, bedyrar han. Totalt evakuerades fler än 130 000 personer från 96 städer och samhällen inom den förbjudna zonen – som i dag dessutom är ett av världens mest viltrika områden.

Kontroll vid gränsen till Tjernobyl
Volkswagen Caravelle på väg i Tjernobyl

EFTER NÅGRA TIMMAR inne i zonen börjar det krypa i kroppen av stress. Bara idén att krypa till kojs i samhället Tjernobyl känns hisnande och vi berättar för Mark att vi tänker lämna området. Det är inte läge att utmana något öde, trots att arbetarna bor här i tvåveckorsperioder och Mark jobbat som guide i hela fem år. På väg ut ur zonen kontrolleras både vi och bilen vid såväl 10-kilometersgränsen som den vid 30kilometer – alla med godkänt resultat. Och även om det bara skiljer en bom mellan att stå inuti och utanför området känns det plötsligt lite enklare att andas när vi står på utsidan. Vi har fått nog av Ukraina, bestämmer vi snabbt.

 

Trots att det är sent på eftermiddagen och vi har minst fem timmar till gränsen finns det inget att tveka om. Ett upptrappat ryskt tonläge på Krim-halvön och en närgången härdsmälta får räcka för oss  – mot gränsen! Det blir en lång men snabb resa mot Polen och vår polis-Caravelle har fattat galoppen och levererar både komfort och hyfsat tempo (nåja, allt är relativt!).

Att återvända till EU tar dock tid – vi spenderar mer än fyra timmar vid gränsen – men när vi efter några timmar kryper till kojs på ett enkelt hotell i östra Polen spelar det ingen roll att det är bröllopsfest på våningen under eller att vakthundarna på industrin bredvid skäller ilsket. Här känner vi oss åtminstone trygga och vi kan börja bearbeta upplevelserna. Upplevelserna av en olycka med omätbara och oöverstigliga konsekvenser – bara två dygns bilresa från Stockholm.

Your browser is outdated!

Please get a decent browser here or there