Trummisen Mikkey Dee med sin Volkswagen Amarok
Trummisen Mikkey Dee med sin Volkswagen Amarok
Trummisen Mikkey Dee med sin Volkswagen Amarok

Mikkey Dee
Jag är en helt vanlig kille - som spelar jävligt bra trummor

En helt vanlig göteborgare som spelat trummor i rockbandet Motörhead i nästan 25 år och åkt varv på varv runt jorden på världsturnéer. Transportmagasinets Erik Gustafsson träffar Mikkey Dee och pratar rockstjärneliv, flygande tv-apparater och den svenska jantelagen.

Ur Transportmagasinet nummer 2 2016  |  text: Erik Gustafsson  |  bild: Peter Gunnars

Efter nästan 25 år, drygt 5 000 konserter och årliga världsturnéer tog tillvaron plötsligt en tvär vändning i december 2015 för trummisen, rockstjärnan och göteborgaren Mikkey Dee. Två dagar efter att hans sångare och vän Lemmy Kilmister fått ett cancerbesked avlider han – och Motörhead blir historia.

Bara tre veckor tidigare hade bandet spelat årets sista konsert, de hade släppt sitt tjugotredje album samma år och planeringen för 2016 var i full gång.

Mikkey Dee, trummaren i Motörhead
Mikkey Dee porträtt

– Det här är första tiden sedan jag var sju år gammal som jag inte spelar i ett band. Det är rätt sjukt egentligen, så det är klart att det är annorlunda, säger Mikkey Dee när vi träffas över en lunch i Göteborg. Det är här Mikkey är född och här han bor med sin familj. Och trots att han levt elva år i Los Angeles och spenderat mer tid med bandmedlemmarna på resande fot än i hemstaden är Mikkey utan tvekan en tvättäkta göteborgare – inte minst till dialekten.

– Jag spelade i band från att jag var sju bast ända upp till jag började med Nadir i högstadiet. Från Nadir direkt till Geisha, vidare till King Diamond, till Don Dokken och sen till Motörhead 1991.

Som trummis i Motörhead har Mikkey spelat på 13 av bandets 23 album, som sedan starten 1975 har sålts i fler än 41 miljoner exemplar.

– Vartenda år sedan 1985, förutom 1989 då vi var i studion, har jag varit på världsturné. Med Motörhead snittade vi 200 gig per år, men jag har velat hålla fötterna på jorden och leva ett vanligt liv. Att vara hemma, klippa häcken och käka Hönö-kaka är också viktigt, sen så fort man åkte till Landvetter började det andra livet. Jag är ingen jävla rockstjärna, har aldrig betett mig som en och vill inte göra det – men det betyder ju inte att jag inte kan vara en rockstjärna. Myten går att plocka fram när den behövs, men det är ju inte jag.

– Jag kunde spela i Wembley Arena i London med Alice Cooper som special guest en lördag kväll – och två dagar senare sitta i föräldramöte i Fiskebäcksskolan.

 

Hönökaka i all ära, men som rockstjärna måste det väl ha flugit några tv-apparater genom fönstren?

– Ja, för fan. Några har flugit ut – en har till och med landat på en Folkvagn. Jag minns det fortfarande, det var 1986 på ett “Red Roof Inn” någonstans i USA en kväll när vi hade ett jäkla brak i bandet. Ett klassiskt motell där bilarna kunde parkera precis utanför och jag hivade ut tv:n som landade rakt på en turkosblå Bubbla. Tjejen som hade den blev förstås förskräckt, så nu har jag skärpt mig. Efter det har bara en tv flugit, och det var när vi testade att kasta frisbee med en platt-tv från balkongen. Det var en liten rackare, inget annat som gick sönder och jag gick direkt ner i receptionen och betalade för mig. Men den funkade faktiskt som en frisbee, det var bara en rolig grej.

»Sista TV:n jag kastade gick jag direkt ner till receptionen och betalade.«
Mikkey Dee med sin Volkswagen Amarok

Hur skapades trummisen Mikkey Dee?

– Allt började egentligen med mammas släkt. Morbror Roland Eriksson startade och spelade trummor i bandet Drifters och kusinen Gunnar Eriksson spelade trummor i rockband. Så det var genom Gunnars rock och blues som jag föll för trummorna, men intresset för musik hade jag redan tidigare genom Roland.

– När jag spelade första konserten var jag bara sju år. Vi kallade oss för Young Purple eftersom den enda låt vi kunde var Smoke on the Water med just Deep Purple. Gitarristen spelade riffet med tummen och jag trumsolo på hemgjorda trummor.

Efter uppväxten i Göteborg flyttade Mikkey till Köpenhamn och bandet King Diamond, en tuff tid både ekonomiskt och karriärmässigt. När polarna festade gjorde Mikkey övningen till en arbetsdag med sex timmar framför trumsetet.

– För att komma någonstans behöver man offra saker, men med mina sex timmar varje dag byggde jag en grund, en plattform som var solid. När jag sen kom till USA slapp jag bli uppäten till frukost och jag kunde stå för att jag var jävligt bra på trummor. Det gör jag fortfarande, och det är viktigt.

– Jag ser inte det som skryt, men jag vill vara en schysst snubbe med bra värderingar, båda fötterna på jorden och samtidigt säga att jag är jävligt bra på att spela. Men det får man kritik för i det här kycklinglandet. Här regerar Jante och det är fel att vara stöddig.

Om vi slår ett långskott; är det den kritiken exempelvis Zara Larsson nu får ta emot?

– Ja, hon är en skön tjej som vågar stå för sin grej, det är jättebra – men hon får kritik. Men du ska veta att Zara är jättebra och vi behöver fler sådana människor. Det är inget fel på henne, det är fel på alla andra.

– Man måste lyssna och respektera allas åsikter, sen får man titta på människan som uttrycker åsikten. Då upptäcker man ganska snabbt om det är ett pucko eller en sund människa som bara tycker annorlunda än en själv.

 

»En pasta räddade livet på mig i Paris.«

Efter Köpenhamn flyttade Mikkey till USA, dit även Motörheads frontman Lemmy Kilmister hade flyttat från Storbritannien. Första tiden i Los Angeles spelade Mikkey i bandet Don Dokken, där karriären tog ordentlig fart. Snart kom Lemmy att värva Mikkey till sitt band – men inte heller det var en dans på rosor. Såväl Mikkey som Lemmy fick mycket kritik från både bransch och fans. Inte nog med att britterna tyckte att Lemmy svikit dem genom att själv flytta till Los Angeles – nu hade han dessutom hittat en “L.A.-poser” som till och med luktade schampo!

– Många ifrågasatte Lemmy och många ifrågasatte mig. Hade blickar kunna döda hade konserten i London blivit min sista. Men jag var en kaxig liten jävel på den tiden och Lemmy trodde på mig. Det löste sig efter att vi spelat, men det dröjde ändå många år innan vi kunde spela på andra ställen än i London i Storbritannien.

Lemmy gick bort väldigt snabbt för många fans och Motörhead upplöstes – var det lika överraskande för dig?

– Egentligen inte, men att han skulle trilla av pinn trodde jag inte. Däremot var jag ganska säker på att vi var klara med turnéerna. Lemmy hade kämpat med sin hälsa under de senaste tre åren och han var bitter över att bli gammal, att inte kunna leva livet han alltid levt.

 

– Men tänker man på det är det inte så ledsamt, för vem kan leva 70 år och leva det perfekta livet som han har haft? Ändå är vartenda trumslag jag slår hädanefter en hyllning till honom.

I november 2015 inledde Motörhead årets – och historiens – sista turné. Paris var först ut och Mikkey var med när turnébussen rullade in i staden den 13 november. Samma kväll som terrorister dödade 89 personer vid Le Bataclan i Paris under bandet Eagles of Death Metals konsert. En konsert som Mikkey skulle ha varit på – om han inte hade försovit sig.

– Vi rullade in med turnébussen från London samma dag, men jag var trött efter att vi käkat en stor pasta till middag på hotellrummet så jag skulle bara ta en snabb tupplur. Jag bad min ena son, som hälsade på i Paris, att väcka mig efter 20 minuter, men det glömmer han bort och i stället vaknar jag efter en timme och fyrtio minuter. Då var det för sent att skynda till konserten, så i stället går vi till en bar – och när vi väl sitter där i baren börjar allt hända.

– Det var en jäkla tur, men en pasta gjorde mig trött och räddade livet på mig.

Erik Gustafsson intervjuar Mikkey Dee.

MICAEL KIRIAKOS DELAOGLOU

Bor: Göteborg
Ålder:
52 år
Yrke:
Trummis
Kör:
Volkswagen Amarok, Range Rover Vogue
Förbrukade trumpinnar:
ca 50 000 st

När den här intervjun skrivs är det nästan på dagen fem månader sedan Lemmy gick bort och nu ligger Mikkey åter i hård fysträning för att hitta tillbaka till spelformen. För det som gjort honom riktigt känd som trummis, uthålligheten, kräver en enorm fysik.

– Ta vissa skidåkare som exempel. De kan åka fyra mil skidor i ett grymt tempo – och sen ändå öka den femte milen. Jag har alltid hållit på mycket med idrott, och samma sak vill jag göra när jag spelar. Det är viktigt att hålla styrkan under två timmar, inte storkna mot slutet.

 

Och nu börjar turnerandet, rocklivet och spelningarna om igen, med Scorpions på USA-turné. Tolv spelningar, och den första redan om en vecka. Nu kör vi, säger Mikkey entusiastiskt.

 

Edit: Sedan artikeln skrevs våren 2016 har Mikkey Dee blivit ordinarie medlem och trummis i tyska bandet Scorpions.

Your browser is outdated!

Please get a decent browser here or there