Volkswagen utrustar Missing People med ny toppmodern Transporter
Hjältarna som aldrig ger upp
Tidig morgon. Ett 30-tal människor har samlats runt en vit Volkswagen Crafter. Stämningen är lugn och fokuserad, i väntan på att sökandet efter en försvunnen 20-åring ska börja. I dag är det bara en övning – men varje år ger Missing People Sweden anhöriga till försvunna personer chansen till en lycklig återförening eller ett värdigt avslut.
Text: Jenny Milewski Foto: Andreas Hillergren
Sedan starten 2012 har Missing People organiserat frivilliga sökare, patrulledare, gruppchefer och operativ ledning i hundratals ärenden över hela Sverige. När ett försvinnande anmäls har alla inblandade en given roll och god organisation är ett måste. Därför är utbildning och övningar en viktig del av verksamheten. Som i dag.
– Missing People är en del av samhällets resurser när det gäller försvunna personer. Vi samarbetar tätt med polis, militär och räddningstjänst och måste vara strukturerade. De har sitt jobb och vi har vårt, säger Samuel Persson, verksamhetsledare för Region Syd och vice ordförande i nationella Missing People Sweden, medan han plockar fram kameran ur bakluckan på bilen. Att dokumentera söket är hans roll den här dagen.
Klockan närmar sig halv tio och det är snart dags för övningen att börja. Dagens OC (operativ chef) samlar alla deltagare och berättar om David, 20 år, som varit på fest i närheten och inte kommit hem. Familjen är orolig, de har anmält försvinnandet till polisen och bett Missing People om hjälp i sökandet.
Hundpatrullerna går först ut. Ett av ekipagen är Biggan Ljungberg och hennes åttaåriga jaktgolden Toxic. Hon råkade hamna på en informationsträff i Malmö för fem år sedan och har varit engagerad i Missing People sedan dess.
Tacksamheten från anhöriga är värt allt jobb.
– Det är fantastiskt att få göra något meningsfullt tillsammans med min hund, säger hon. Toxic älskar söken, han blir taggad direkt när jag tar fram Missing People-selen.
Biggan är också en av dem som bemannar Missing Peoples dygnet runt-jour och som administrativ chef är hon ofta den som har ansvar för att sköta kontakten med anhöriga under ett ärende. En uppgift som är minst lika viktig som själva sökarbetet, menar Biggan.
– Där fyller vi en lucka som polisen inte har resurser till. Vi ringer och kollar hur de har det, om vi kan hjälpa till med något. Tacksamheten från anhöriga är värt allt jobb.
En stund senare är det även dags för fotpatrullerna att ge sig ut i terrängen. Varje patrull bestående av 10–15 frivilliga leds av en patrulledare och tilldelas ett sökområde. Uppställda i en rad, på armlängds avstånd rör sig sökarna långsamt framåt och finkammar marken och vegetationen framför sig. Slängda godispapper, fimpar och snusdosor... allt som inte verkar höra hemma i naturen ska uppmärksammas och bedömas av patrulledaren.
I den vita minibussen som fungerar som sambandscentral sitter Robert Holmgren och följer sökandet på datorskärmen. En app i patrulledarnas mobiler anger exakt position för sökarna och all aktivitet loggas in i ärendesystemet. Det är första gången Robert sitter i sambandet, nästa steg i hans utbildning inom Missing People.
– Jag ville engagera mig eftersom jag känner att jag kan tillföra något. Jag är gammal geocachare och väldigt van att röra mig i skogen och leta efter saker, även när det är besvärlig terräng, säger han.
Plötsligt händer det saker hos patrull A4. En av sökarna ropar ”Stopp! Fynd!” och hela kedjan stannar. Alla står stilla och vänder sig bort medan patrulledaren Gunnar Lygård går fram för att inspektera. Det är ett par glasögon som ser alldeles nya ut. Spänningen stiger, trots att alla vet att fyndet är planterat av övningsledningen.
Efter att ha rådgjort med sambandscentralen tar Gunnar upp ett par handskar och en papperspåse ur patrulledarväskan. Fyndet ska tas tillbaka och överlämnas till polisen. Sedan fortsätter sökandet.
Plötsligt händer det saker hos patrull A4. En av sökarna ropar: Stopp! Fynd!
