Crafter
Vi åker renfinka i samernas tjänst
Säg fjällen och du tänker skidsemester. Säg i stället samma sak till en same och han eller hon tänker hem. Bortom Sveriges skidorter och storstadsliv finns ett urgammalt samhälle som lever i full symbios med naturen. Vi hälsar på hos Mittådalens sameby, råkar i luven på Moder Natur och spanar in landets fetaste renfinka.
Ur Transportmagasinet 1 2016 | text: Erik Gustafsson | foto: Peter Gunnars
Runt om i vårt land finns det omkring 250 000 renar som försörjer landets renägare. Det är mer än en kvarts miljon djur som varje vår vandrar upp på fjället – och varje höst ner därifrån. Renskötsel är ett massivt arbete som samerna – Sveriges ursprungsbefolkning – ägnat sig åt i hundratals år och en uråldrig tradition som i grund och botten är densamma nu som då.
Vi står mitt i Mittådalens sameby i nordligaste Härjedalen. Här, knappt 60 mil norr om huvudstaden, har samerna levt i närmare 1 000 år, och bedrivit storskalig renskötsel i åtminstone 500 av de senaste.
Trots att det är kortare att köra härifrån till Stockholm än vad det är att köra därifrån till Malmö, är det här vägs ände. Fortsätter vi västerut hamnar vi i Norge och längre norrut är svårt att komma utan att ta långa omvägar längs inlandets huvudvägar. Men det här är hem för några av Sveriges sydligaste samebyar – och här är det naturen som sätter agendan.
Vi sitter i köket hos Alf Martin Fjällgren, same och medlem i Mittådalens sameby, och äter nyrökt renkött. Det är sen höst i renskötselåret och det är hög tid för renarna att lämna sommarbetet på fjällen. För Mittådalens sameby innebär det att 5 000 renar ska förflyttas från området kring Sveriges sydligaste glaciär Helags och landets högst belägna allmänna väg, Flatruetvägen, till området runt nationalparken Sonfjället och där delas upp i mindre grupper. Samtidigt ska många av årets kalvar och en del sarvar – stora tjurar – slaktas.
»Jag får upp 21 renar på flaket, sen har jag ytterligare 18 på släp.«
– För vår del är vi klara med förflyttningen.
Aldrig förr har vi fått ner hjorden så snabbt som i år. Värre är det för grannbyn. De är ännu inte klara och nu blåser det dessutom upp till storm, och då vill varken renägare eller renar vara på fjället, förklarar Alf Martin som egentligen skulle varit där för att hämta hem några av sina renar som förirrat sig in i grannbyns hjord.
I stället står hans specialbyggda “renfinka”, en Volkswagen Crafter 4Motion med bur för rentransport, tom på gårdsplanen. Själva har fotografen Peter Gunnars och jag på grund av ovädret blivit utestängda från vårt vandrarhem på andra sidan Flatruet, då vägen över fjället har tvingats stänga.
– Om inte vägen öppnar måste vi köra runt hela fjället, vilket innebär minst tre timmars körning. Jämfört med en knapp halvtimme över, konstaterar Peter bittert över en tugga renkött.
På något sätt är situationen så talande för en av tidernas främsta kulturkrockar. Här är vi, två sörlänningar med ett väl planerat schema som vi tvingas se spricka redan på första punkten på grund av Moder Natur. Någon renskiljning kommer vi inte att få se, det är en sak som är säker.
– Allra värst var det ett år när vi fick vänta ut ett sex veckor långt oväder innan vi kunde få ner hjorden, kontrar Alf Martin snabbt.
– Då gick vi längs norska gränsen precis innan julafton och drev. Det var tufft. Men för renarna existerar inga gränser. De går dit de vill, men eftersom vi inte har några vildrenar i landet tillhör alla djur någon sameby. Och då vill det till att vi hämtar hem de som farit på villovägar. Därför har jag skaffat mig en rejäl renfinka, säger Alf Martin Fjällgren mellan tuggorna av renköttet.
För även om renskötselarbetet i dag underlättas på många sätt av terränghjulingar, snöskotrar och i vissa fall till och med helikopter är det fortfarande en tuff tillvaro och ett traditionell djurhållning som bedrivs av Sveriges ursprungsbefolkning. Under sommaren märks de nyfödda kalvarna med renägarens unika mönster, framåt hösten slaktas de och däremellan övervakas och förflyttas hjorden beroende på betesmarkerna.
– Renarna går ju runt och blandar sig med grannbyarnas hjordar. Ibland är de nära, ibland är de långt bort i Norge. Då är det skönt att få med sig många renar på en och samma gång, så man slipper köra flera vändor, säger Alf Martin och syftar på sin nya Crafter.
– Jag får oftast upp 21 renar på bilens flak, sedan har jag 18 i en släpkärra baktill.
